Jag kommer knappt ihåg hur jag var innan. Som person, och mot andra. Jag var inte mig själv.
Jag var helt wasted. Jag är så himla glad, att mina nya vänner fått mig att mogna och tänka på ett mer relativt sätt. Jag kunde inte uttala mig innan om saker och ting. Det var omöjligt. Jag var stum, för jag visste att det jag skulle säga skulle låta dumt. Därför valde jag att hålla tyst. Jag var rädd för att bli dömd. Det har blivit bättre. Men fortfarande varje kväll tänker jag igenom varje ord jag sagt. Men jag bryr mig inte lika mycket längre. Folk får döma mig. De som känner mig känner mig. De som inte gör får välja att lära känna mig.
Men jag ångrar fortfarande alltid vissa saker jag sagt och får ångest. Säger saker utan att tänka mig för, som gör att jag mår dåligt. Jag vill vara en förebild. En person som aldrig sårar eller gör någon illa.

Jag tycker jag lyckats rätt bra. Och jag är nöjd över hur jag är. Men jag är fortfarande förvirrad.
But I only have to accept who I am right?