Jag vill inte bli en sån där "funderare" jag en gång var.
Allt blev helt upp och nervänt på den tiden. Varför lever man? "-I don't wanna live, to waste another day".

Livet. Vad är det igentligen? Kärlek? Umgänge? Till vilken nytta? Revolutionen kommer ändå

inte att ta en någonvart. Leva-dö. När man är väl är död, kommer man inte ihåg någonting av livet.
Man är borta, -nothing. Så varför uppleva någonting man endå kommer glömma? Varför ta tag i saker när man endå kommer dö? För att glömma? Jag kan sitta och tänka såhär i flera timmar, och såklart inte komma fram till någonting. Det är bra att vara eftertänksam, men när man kommer in på sådana här djupa spår,

jag säger er, det är inte bra.
Jag är skiträdd. Rädd för allt. Rädd för vad jag är kapabel till att göra. 
Rädd för livet och rädd för döden. Rädd för att stå upp och rädd för att falla.
"-Caus it feels like I'm breaking inside."

Varför gå in för något som man inte vet hur det kommer att sluta? Lycka eller olycka.
Jag verkar visst ha blivit den där olycksfågeln jag har läst om. När faller lyckan in i mina vingar?
Jag flyger tungt, tyngre och tyngre. Behöver lätta på tyngden innan det är försent.
Balans. Inte för lätta, inte för tunga. En fågel kan inte flyga utan vingar, och inte heller med brutna vingar.

Nu vill jag bara hoppas. Hoppas på att detta försvinner. Eller kommer det leva med mig?
Är det en sjukdom? Varför lever jag bara inte istället för att tänka?
Jag har blivit konstig. Jag har tappat mig själv. Min kropp är här, min själ är här.
Men var är livet?

Copyright Tova Bengtsson 2012